2009-11-03

Ångestfyllda böcker.

Förutom den uppsjö av information som finns på nätet tänkte vi tipsa om tre stycken hederliga gamla böcker. De passar både om man är anhörig eller om man själv mår kass eller om man bara vill läsa spännande och gripande saker. Andra förslag på läsvärda böcker (eller filmer/musik/bloggar) inom ämnet mottages i kommentarsfältet.



Ingrid Carlberg - Pillret.


Om psykiatrin, psykoanalysen, politik, Freud, han från Göteborg som vann Nobelpriset, Johan Cullenberg, lite porträtt av folk som äter antidepp och läkemedelsindustrin och andra krafter som påverkar vad som ses som naturligt och inte.


Ann Heberlein - Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.


Ann har en finfin karriär och familj och är duktig och får ligga men mår ändå inte bra. Hon har bipolär sjukdom och berättar hur det varit för henne.


Micki Agerberg - Ut ur mörkret.


En journalist som gillar piller och berättar om andra som också gör det och blivit bättre bara de fått rätt medicinering. Slutsåld, men låna på biblioteket eller köp på en antikbokhandel.

2009-10-30

Att ha bipolär sjukdom.

Marie har en fantastiskt vacker lägenheten där hon och hennes pojkvän sorterat alla sina pocketböcker i färgordning. Hon har en gullig kissekatt, snygg frisyr och kanske bipolär sjukdom. Ja ni läste rätt, bipolär sjukdom, manodeprissivitet! Hennes korttidsterapeut på vårdcentralen tror det i alla fall och nu är det bara att vänta på utredning om allt går som det är tänkt det blir ju en del vändor fram och tillbaka mellan olika vårdcentraler i olika stadsdelar och psykiatriska mottagningar och så. Sen göra ett test, ett sånt där tydligen 80 % av alla akademiker klassas som psykiskt sjuka. Kanske dags med ett nytt test då kan man tycka. Så att Marie kan få en diagnos som hjälper till sist, efter flera år på SSRI* och besök hos psykologer, psykiatriker och psykoterapeuter och en och annan stressad allmänläkare.


Det finns en del att förbättra när det kommer till psykvården. Rädd, okunnig och stressad personal. Fördomar. Svaga riktlinjer. Eller bara att psykakuten ligger avskilt och långt bort från vanliga akuten.

- Jag missade ingången när jag åkte dit, gick bara förbi utan att se den. Sen när jag väl var där frågade de ändå bara om mina suicidala tendenser, om jag tänkt ta livet av mig.

Så mycket har de fattat inom vården, att folk som mår helkass riskerar att dö och det ser ju inte så bra ut i statistiken. De som ligger hemma och grinar under täcket och hatar sig själva så mycket att de inte orkar gå till jobb och skola och skär sig i armarna/benen/magen, de syns liksom inte i statistiken. Så om det inte är läge att spänna fast och spärra in funkar piller och mediciner som en lätt och bekväm lösning. Hjälper det inte går det att byta medicin! Lätt som en plätt!

– Jag ifrågasätter inte att medicin är bra, jag ifrågasätter att man medikaliserar ett existentiellt och djupt personligt problem och sätter det före exempelvis psykoterapi. Oftast behövs nog båda.


Marie fick testa Lamotrigin för att se om det skulle hjälpa och det kanske det gjorde men till en kostnad av NEDSATT IMMUNFÖRSVAR. Precis, hon hamnade alltså i riskgruppen för att bli svårt sjuk av svininfluensa vilket hon visserligen inte fått hittills men däremot en jäkla hosta som aldrig ger med sig.

- Jag vill inte att nån skräms från att testa ett visst piller om det tros vara en relevant behandling för den personen. Jag menar, lithium hade ju varit ett alternativ för mig och det är ju en rätt obehaglig medicin...

Men svinis och hosta är i alla fall lite lättare att prata om. Det funkar bättre att dra några skämt om järnlunga än att behöva fråga hur någon mår, på riktigt.

*SSRI är den vanliga sortens antideppmediciner, såna som Zoloft, Cipramil, Cipralex, Prozac, etc.

2009-10-28

Sjuk pappa, sjuk familj.

"Man vaknar en morgon och tänker att det här kommer att bli en härlig dag, två minuter efteråt vet du att det inte finns en chans, det är söndag. Jag sätter ner mina fötter på golvet men inte hela foten på en gång utan nuddar lite försiktigt med tåspetsarna först för att se om värmen har stigit upp från undervåningen i huset. Pappa kanske inte har hunnit elda i kakelugnen ännu och då är det bara att pälsa på sig. Jag har ingen klocka på mitt rum men jag hör att alla i huset har vaknat för genom dörren hörs ett stilla mummel utav röster som beblandas med vattenkokarens brus. I vanliga fall är detta ett relativt mysigt ljud som vittnar om en god frukost med lite småtjafs mellan syskon, gemytligt skulle jag vilja kalla det. För mig är det söndag.

Jag sveper morgonrocken om mig och öppnar dörren till mitt rum, sakta, sakta så att jag ska kunna urskilja om det är glada röster, nedstämda röster eller inga röster alls. Ett gott tecken är om det är glada röster, vilket är mycket sällan, eller inga röster alls. Ett gott tecken kan även vara frånvaron utav en mansröst vilket betyder att min far gått och lagt sig på sin sköna soffa för att vänta in den oundvikliga morgondagen. Soffan som under mina 22 år har varit så starkt förknippad med min far och därigenom aldrig flyttats på. En symbol för tillflykt för honom men även för mig. Det är ett löfte om tystnad och frid under en flyktig period men samtidigt fyllt utav spänningar. Jag tassar ner för trappen, det är kallt vilket betyder att ingen har eldat. Min tanke är att bara slänga i mig en liten smörgås och sedan ta på mig mammas stora, varma, fodrade jacka i skönaste grönt och därefter väntar skogens lugn. I skogen hörs inget dovt mumlande, inga anklaganden eller högljudd tystnad.

Dörren till köket är stängd och jag hör att alla är samlade, undrar stilla vad de pratar om men bestämmer mig för att dra ut på konfrontationen ett tag. Jag vet redan från början hur det kommer att låta. Mamma börjar; var inte så där, allt är ju bra. Slentriansvar utav vresig pappa; Du vet inte vad jag går igenom, allt i mitt liv är skit, du ska inte uttala dig om det du inte vet. Scenen bevittnas oftast utav alla i familjen på grund utav mammas övertygelse om att en familj skall hålla ihop och umgås trots att allt jag ville var att slippa och få andas ut. Jag går in i köket, hör att pappa inte är där och sätter mig och äter min frukost och väntar på att pappa skall komma tillbaka. Han märks även när han inte är där, tyvärr.

Man är ständigt trött över att det ligger spänning i luften som aldrig bryts av, man får ingen andningspaus. Med olika slags överlevnadsstrategier klarar du av vardagen, som med verklighetsflykt i mitt fall, men det som för mig gjorde det så plågsamt var att man inte visste vad det berodde på. Jag kände inte till ordet depression och minst av allt visste jag att det var en sjukdom. Den logiska slutsatsen blev enligt mig att om allt i min fars liv var skit, så var självfallet även jag det. Allt var mitt fel och jag skulle aldrig i hela mitt liv ta mig någonstans, det ligger i generna som min far präntade in i mig från barnsben. Nu har jag dock trotsat hans teori om att allt bestäms i och med dina gener, ett färdigt paket som kommer att behandla dig orättvist vilket du kan inte göra något åt. Nu vet jag att han är sjuk och sen ett par år tillbaka går han på lyckopiller.

Man kan fråga sig vad det får för konsekvenser hos dig själv som person när du växer upp med en deprimerad förälder. Jag kan erkänna att det var nyligen jag kunde erkänna att det var något fel, främst för att man inte vill mista sin familj som även är din största trygghet. När jag var liten förväntade jag mig regn, varje dag, och när det var solsken så skulle det inte ta lång tid innan stormen bröt ut. I många år mådde jag inte alls bra och det var en hård period. Idag mår jag jättebra men det krävde mycket arbete och förståelse från andra. Jag är fruktansvärt glad över att jag har haft goda vänner och pojkvän vid min sida och jag har även kunnat släppa det som hänt under min barndom. Istället är jag nyfiken på en framtid som jag inte förut trodde att jag hade möjlighet att uppleva. Min pappa mår bra och jag mår bra men det är som sagt en process som kommer att pågå under en längre tid. Till er som har varit i samma situation så ge inte upp eller se det som hopplöst för ingenting är oföränderlgt, du är inte din familj men du kan ta lärdom av det som hänt och skapa ditt eget liv, precis som du vill ha det! Och du som just nu lever med föräldrar som inte vill ha hjälp, sök hjälp direkt för det kommer att spara både tid och lidande för annars kan du gå miste om så mycket underbart som livet erbjuder!"

Det finns en sida på nätet som heter http://www.kuling.nu/, den riktar sig till barn med psykiskt sjuka föräldrar.

2009-10-27

Social fobi.

Gustav har värsta grymma bloggen, är peppad på allt och har roliga fester. Jag blev helpaff när han berättade om sin sociala fobi och tänkte att jaja vem tycker inte det är jobbigt att ringa myndigheter. Det var innan jag läst nedstående inlägg på ovan nämnda blogg.

"Det finns ju ett skäl till varför jag sitter här utan nåt jobb annat än att ibland bli inringd till äldreboendet, utöver att bibliotekarier inte har det så skoj just nu. Ångesten att ringa runt eller bara skriva ett personligt brev till faktiskt annonserade tjänster är nämligen fetare än din morsa. Samma skäl var det som gjorde att jag var för sen att höra av mig till soc när det krävdes, samma skäl att jag inte sa ifrån när jag ändå misstänkte att de hustlade mig på kontoret i min gamla stadsdel och tyckte jag skulle söka från Centrum istället. Jag hade kunnat ringa så fort jag fattade att jag skulle behöva hjälp, men jag ligger hellre still i sängen med ångest än utsätter mig för ännu värre ångest. Jobbar hellre kvar på åldreboendet jag harvat på varje sommar trots att det ger mig samma sorts ångest att vara där.

Jag får oftast anstränga mig för att betona hur allvarligt det här är, vilket enormt hinder det är i mitt liv. Hur många omvägar det kostar mig och hur mycket jag skiter i att göra alls. Precis som när det gäller ätstörningar är det nämligen inte vattentäta skott mellan det normala och det som börjar ta över en helt. De flesta brukar känna igen oron över det sociala, rädsla att göra bort sig och så vidare. Men det är bara att ta sig i kragen och göra! blir inställningen från den som bara lite känner igen sig. Nej det är ju inte det. Och man känner sig ganska värdelös när man börjat intala sig detsamma själv också. Varför kan jag inte bara göra?

Det var ganska jobbigt att läsa en del kommentarer på Elins inlägg om duktiga flickor och slackermän. Mest jobbigt att redan vid läsningen förvänta sig att dessa kommentarer skulle komma. Jag vet ju vad hon menar och det är ju självklart att inte en käft kan veta något om oss, eller ens menar oss specifikt. Men det låg där och skvalpade att jag bara är en lat slacker som tycker det är rätt bekvämt att ha en mamma som fixar. Kan ju ingen veta något annat heller! Elin skriver senare att jag är bra på att ta ansvar för att prata om våra känslor. Det är väldigt fint men också till viss del ett resultat av mitt problem. Att inte veta tar knäcken på mig så jag måste fråga henne rakt ut vad som är på gång. Men det är bara med henne jag skulle klara det alls.

Jag får oftast anstränga mig för att betona allvaret, eftersom jag frontar rätt bra på detta internets och inte sällan står på scen hävdar mig, helt ensam inför massa folk. Få som förstår hur det går ihop. Men det är där gränserna börjar synas mellan vanlig blyghet och fobin. Jag kan stå på scen eftersom det är en scenpersonlighet. Att var inför mycket folk är bättre än inför lite folk eftersom det är ett lyckat och självklart sammanhang till skillnad från en konstig flopp. Jag kan hävda mig på internets för att det finns tid att tänka och ingen ser mig i ögonen. Utan internet hade jag nog ärligt gått under helt. Men även där är jag dock nervös och måste gå in och stalka din Facebook-sida för att se om du varit inloggad alls ifall du inte svarat mig på ett par timmar. Går och väntar på hatkommentarer och kommer antagligen ta åt mig om de kommer. Vet du hur många saker jag sagt som jag minns och våndas över än idag? Saker från lågstadiet minns jag och skäms för.

Jävligt rädd för vad andra tycker. Och ändå vet jag varje gång jag inte vågar prata med dig, inte ens vågar hälsa på dig för att jag inte vet om du minns mig eller om du tycker vi borde hälsa ens, att du antagligen tycker jag är jävligt dryg som inte hälsar eller pratar med dig. Jag vet att vänner tycker jag är självupptagen när jag inte frågar dem om deras liv fast det bara beror på att jag tror jag ska vara påträngande.

Till skillnad från en fobi som till exempel mot något djur kan jag inte komma någon vart genom att utsätta mig för situationer gradvis. Långsamt närma sig och peta på en råtta till exempel, för att se att den inte är farlig. Det är ju nämligen nästan omöjligt att faktiskt få veta om man har gjort bort sig genom något man sagt eller gjort utan att göra bort sig ännu mer. Så fortsätter alla telefonsamtal att vara som att gå i mellanstadiet och ringa för att fråga chans på den mest populära tjejen i klassen.

Elin:
– Alla kan och vill arbeta med något, på något sätt, sa min kloka läkare när vi pratade om dagens arbetsmarknad när jag var på väg ut i livet som nyutexaminerad. Ingen väljer självmant ett utanförskap. Men en arbetsmarknad med 40 timmars arbetsvecka, dagtid, vilket arbete som än finns tillgängligt, passar inte alla. Ett samhälle baserat på standardiserade krav, utan anpassning efter individuella förutsättningar och behov, kan aldrig bekämpa utanförskap.
[...]
Det enda vi kan göra är att tala högt om det. Precis som Ann Heberlein gör. Kräva mer vård, mer resurser och ett samhälle som anpassar sig efter individernas behov och inte tvärtom.


I mitt fall vill jag anpassa mig. Jag vill inte ha detta, jag vill vara framåt och not give a fuck. Men å andra sidan behöver jag inte kräva någon vidare omställning av arbetslivet för att passa mig. Jag behöver bara önska ett bättre sätt för mig att bli sedd, för jag orkar inte ta kontakten själv. Kunde jag det skulle jag vara the big star in here, nu är jag bara en fattig slacker."

2009-10-26

Vi och vården.

Jag blir livrädd när jag tänker på det. Det där telefonsamtalet där vi inte pratar tills det känns bättre. Utan en helt annan sorts samtal. Där han aldrig ringde utan valde en annan lösning när allt kändes meningslöst . Och jag skulle ångra allt jag inte gjorde. Att jag inte ringde och ifrågasatte psykjouren den gången de sa åt honom att lite motion och ett par sömntabletter skulle fixa allt. Efter flera år av ångest och dödslängtan, way beyond vanlig pubertetskris? De hade fel. Eller psykiatrikern på vårdcentralen som sa till honom att alla känner sig nedstämda ibland, det är bara att sluta tänka så mycket. Eller KBT-psykologen som pratade och pratade utan att lyssna. Eller skolans kurator som var mycket förstående men bad honom återkomma nästa vecka för hon skulle ändå sluta snart.

All information jag läst och tagit reda på kommer vara helt värdelös om något händer. Alla fina ord om att det finns hjälp och att 80 % blir botade och att depression är en av Sveriges vanligaste folksjukdomar. Trots det är det ändå så jävla svårt att få rätt hjälp. Att hitta ett alternativ som hjälper mot just den här ångesten, som hjälper just den här personen. Det är klart att jag försöker hjälpa till. Göra så gott jag kan. Övar mig på att lyssna, ställa rätt frågor, peppa och undvika att dömma. Men jag kan inte göra det själv. Det går inte att säga till någon som söker vård att rycka upp sig. Nånstans måste resten av omgivningen också ta sjukdomen på allvar.