Jag minns hur löjlig trailern på TV4 verkade, med killen från Party of five. Men allt det där släppte när jag började titta. LOST. Det måste ha varit hösten 2005. Vi pratade mycket om det på kursen i pedagogik jag läste just då, om varför det var isbjörnar på en tropisk ö och vem som var vem. Teorin under säsong 1 var att alla dött och var i limbo och att the others var sjukhuspersonal, det var därför det var så viktigt att rädda barnen först. Jag såg alla avsnitt hemma hos Moa samtidigt som jag började dricka te för första gången i mitt liv. Vi kallade John Locke för gubben i lådan.
Säsong två fick Moa en ny pojkvän så varje onsdagkväll åkte jag istället till Kronoparken för att se LOST med Sara. Sen flyttade jag till Göteborg och lyckades raskt införskaffa en pojkvän som delade mitt intresse för TV-serien och var villig att ladda ner avsnitten så fort de visats i USA (det var innan IPRED). Vi gjorde slut och det var ett ganska långt sändningsuppehåll, det var väl ungefär då de bestämde sig för att göra sex säsonger istället för fyra. Det märktes, säsong tre var ganska lam, jag slötittade lite då och då. Såg hela Sex & The city-boxen istället. Fick en ny pojkvän och vi avsatte en vecka under de varmaste sommardagarna för att kolla igenom hela säsong tre och större delar av säsong fyra. Minns hur jag skrek rakt ut i den där scenen när Kate och Jack ses på en flygplats en mörk kväll i USA. Ungefär där skrev jag in våren 2010 i min kalender för att markera ett av min livstids största händelser. The grand finale, sjätte och sista säsongen. Hur kommer mitt liv se ut då? Det lutar åt att jag streamar hela säsongen med min rumskamrat, ett bra alternativ.
Varje avsnitt av säsong sex gråter jag lite lite grann. Inte bara för att det är ett känslosamt avsnitt utan för att det är världens just nu bästa TV-serie. Det är sista säsongen. Det avslöjas saker. Det trappas upp. Folk dör. Folk kommer tillbaka. Jag älskar Hugo och Sun. Jag hatar Jack, Kate och Sawyer, dom är så töntiga att jag spyr lite i munnen varje gång de dyker upp.
Förutom det konstiga svarta molnet tycker jag att allting är logiskt. Tidsresor och elektromagnetism, SMART!! En del säger att det inte håller. Att det känns som när Jocelyn förvandlas till ett dörrhandtag i Twin peaks.
Jag säger att det säkert hade funnit en bra förklaring till hela den incidenten om Lynch fått göra klart säsong tre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar