Vi anklagar våra föräldrar för allt, del 2.

Mina föräldrars generation var inte rädda att kritisera världen, systemen, överheten. De demonstrerade, protesterade och analyserande. Men till självkritiken nådde de aldrig.

De agerar som om de har en självklar rätt att tycka om allt och tro om allt, inget är för smått eller för stort för att ha en åsikt om. Ge dem gärna något som de absolut inte har någon erfarenhet av; det debatterar de allra helst. Ingen kunskap? Inga problem, åsikter har de alltid. Tro inte heller att du kan kasta ljus över fenomen du själv har upplevt, mina föräldrars generation litar inte på banala småungar som inte har annat att komma med än akademiska utbildningar och egna upplevelser. Självklart vet mina föräldrars generation mer om arbetsmarknadspolitik än deras arbetslösa barn, naturligtvis har de mer insikt i segregationen än deras barn som bor i förorter; Lilla du Jag Vet Nog Hur Det Funkar, Mig Lurar Ingen.

Mina föräldrars generation distanserade sig från sina egna föräldrar, skaffade sig bättre jobb och bättre bostäder och en större tillförsikt till sig själva och deras kompetens och betydelse. De märkte att de kunde bli bättre än deras föräldrar var. Det är som att de revolutionerade en gång för alla och nu finns inget kvar för oss att göra; Vi fixade det där ungar, vi har allt under kontroll. Men de glömde det viktigaste och det är att alla blir som sina föräldrar. Och nu är det vi som är bättre, för vi har genomskådat deras tomma åsikter och meningslösa liv. De kan inte längre gömma sig bakom sina välklippta gräsmattor och nyinlagda parkettgolv och låtsas att de fortfarande är stora samhällsdebattörer med hög trovärdighet. Den bytte de bort mot vinresor i Toscana och ergonomiska köksstolar. Insikt, kunskap och nyfikenhet är för dom nu bara kuriositeter från förr som platsar i Nostalgiboken bredvid raket-ost och tv-kannor.